Hela förra veckan låg jag utslagen i hög feber och denna vecka måste jag packa ihop min lägenhet (som jag skulle gjort förra veckan då jag flyttar ut på söndag) så jag förbehåller mig rätten att skriva trippelt nästa vecka.

Ber om ursäkt för detta. Ibland funkar bara saker inte som man tänkt sig.

//Christian

Lika slött och intetsägande som förra avsnittet var (fick ju inte veta så mycket mer än att en bebis, som senare visade sig vara Ethan, föddes), lika bra var det här. Om det alltid blir en sån här fullträff efter ett slött avsnitt ser jag gärna av varannat avsnitt resten av säsongen är segt.

Actionspäckad början på flygplanet där vi främst får se vad som sker inne i cockpit. Vi får också se att Sun och Ben är kvar vilket först är rätt förvånande.  30 år tidigare befinner sig de andra och vi får återigen se lite av det kära återseendet. Denna gång lite mer pressat då Sawyer behöver komma upp med en plan för hur han ska få in dom i Dharma, något som han lyckas med.

Sawyer gör Jack till en vaktmästare vilket är ganska roligt, inte bara på grund av vaktmästeriet i sig, men att det har skett ett påtagligt maktombyte (från Jack till Sawyer) är intressant då det (visar det sig) verkar som att Sawyer hellre vill tänka igenom sina beslut till skillnad från Jack som handlat mer impulsivt. Det har onekligen fungerat men Sawyer har ändå en viss poäng i att saker skulle kunna förändras till det bättre på hans sätt.

Sayids tillfångatagande är också rätt häftigt och även här dras det paralleller till tidigare avsnitt. Sayid måste erkänna att han är en “hostile” men är det inte. När Ben tillfångatogs var det tvärtom. Och Sayid (i fångenskap) får besök av (en mycket ung) fri Ben. Detta var också det största gåshudsögonblicket i avsnittet… att se Ben som ung; besöka Sayid i cellen; med en smörgås utan senap.

Ouff!

En annan sak jag tycker om är att vi fick höra viskningar igen (när Sun och Lapidus möter Christian). Avsnittet har nyss visats i USA så jag har inte lyckats lokalisera några avskrifter av viskningarna än… återkommer om det.

Som ni ser har vi bytt namn, Destination-Lost.com har blivit Lostforum.se, och även slagit upp portarna till en forumsektion som ni hittar här!

Även om det kommer ske en hel del små justeringar både här och där är ni mer än varmt välkomma att börja diskutera LOST i forumet!

Varma hälsningar,
Oskar

I recapen fick vi återigen se statyn i sin helhet (fast bakifrån) vilket jag tog som ett tecken på att vi faktiskt skulle få - om inte ett svar men kanske lite fler ledtrådar varför den är där och vad den symboliserar. Något sådant hände inte.

Tidshopp, 3 år framåt, sen bakåt och framåt igen. Vi får veta att de som blev kvar efter att Locke lämnat ön nu jobbar (eller utger sig för att jobba) för Dharma Initiative, annars tycker jag inte att just detta avsnitt var så mycket att hurra för.

Det enda riktigt härliga ögonblicket var det sista… när Hurley, Jack och Kate steg ut ur bussen och Sawyer fick återse dom.

Vad tyckte ni om det? Är jag för hård mot avsnittets författare?

//c

Mannen som flög på planet tillsammans med de överlevande ses rota runt och leta bland grejer. Vem han är och vad han spelar för roll i historien vet vi ännu inte. och eftersom avsnittet var så späckat med andra gåtor kommer jag att vänta lite med att fundera över de nykomna karaktärerna.
Vi får höra att en man har hittats i kostym på stranden och när kameran gjort sin åkning för att visa oss ansiktet ser vi Locke. 10 poäng till mig alltså. Ha det dock inte räknat med att vi skulle få se honom så snart igen. Men men… ingen är gladare än jag (möjligtvis han själv).

Varför Tunisien frågar jag mig själv och får ganska snabbt svaret “that’s the exit” och inser att jag har inte alls fått svaret. Så… varför Tunisien? Några idéer? Jag har då inga som helst.

Att det är svårt att veta om man kan lita på Ben eller inte har alltid varit svårt. Det här avsnittet var nästan löjligt när det gäller att pendla i förtroende mellan Ben och Whitmore (personligen tror jag att dom båda är tokonda). Om man förutsätter att “de överlevandes” vistelse på ön faktiskt kommer att leda till något viktigt/gott/bra så lutar det åt att lita på Whitmore då det faktiskt var Matthew Abaddon som sa åt Locke att göra resan från första början. I slutet av avsnittet pendlar förtroende en smula och dras mot Ben (för sista gången?) men faller rätt snabbt när han stryper Locke och iscensätter hans självmord.

Allt skedde efter att Locke nämnt Eloise Hawking och det jag undrar över mest är om Ben tänkt att döda honom från början? Kanske ville han bara verka som en vän och pressa på honom på information innan ett eventuellt mord… men han kändes väldigt uppriktig när han övertalade John att inte ta livet av sig vilket talar lite för att han faktiskt ville att John skulle leva men såg hans död som en nödvändighet efter att han nämnt Ms Hawking.

Och isåfall… varför är hon så viktig? Jag vill se mer av henne! Jag vill veta!

Ännu en Dharmastation introduceras (the lamp post) och det är ju alltid trevligt. Vi får se mer av Ms Hawking, också trevligt, men… känns skådespeleriet inte lite väl teatralt och dramatiskt? Kanske bara jag men hon skulle vara mycket ballare om hon inte pratade som att allt vore så jäkla viktigt (Det har vi väl alla redan förstått att det är?). Jaja.

Extra nöjd blev jag när vi fick höra att Locke behövdes som en “proxy” för att återskapa originalresan till ön. Min första tanke när vi fick se Locke ligga i kistan i säsongsavslutningen (säsong 4 alltså) var “Hur ska dom få liv i honom igen?”. Kanske har vi nu fått svaret? Jack hade ju med sin far (Christian) i en kista på Flight 815 och han verkar ju vara hyfsat vid liv… och om det fungerade då varför skulle det inte fungera med John Locke? Hoppas hoppas. Jag gillar honom.

(Jag har en hemlig tanke om att vara lika cool som Locke när jag börjar närma mig pensionärsåldern. Någon som känner för en walkabout om en sisådär 30+ år?)

Jag gillar som sagt verkligen parallellerna till LOSTs början. Sayid har blivit arresterad och förs ombord av någon form av myndighetsperson (precis som Kate), Hurley bär på ett gitarrfodral (som Charlie gjorde), som nämnt är Locke med i kistan (som Christian var) och Ben missar nästan planet (som Hurley nästan gjorde).

(Ben går även på toaletten innan “krashen” precis som Charlie gjorde)

Det blev visst inte mycket till krasch dock. Det “vita ljuset” blev synligt vilket får mig att tro att planet fortsatte säkert men att nyckelkaraktärerna (när de kom i närheten av ön) förflyttade sig, inte bara till ön, utan även i tiden.

Att en Dharma-arbetare dyker upp med ett gevär och visar sig vara Jin var grymt häftigt. Antar att dom kan må bra av att ha en vän på “insidan”.

Nästa vecka; skynda dig.

//Christian

here we go…

Vi börjar med Sun som inte skjuter Ben för att hon får höra att Jin lever. Fakta som vi redan känner till. Vi får se lite mer av monstret/den svarta röken/försvarssystemet som inte verkar vara lika aktivt i “nutid” som i dåtid.
Jag sitter och fnissar att Fransmännen verkar ha en egen Sawyer och blir lite besviken när röken drar iväg honom. Det känns lite för uppenbart. Skulle hellre satt att den dragit iväg - och dragit armen av - Danielles kille. jaja, man kan inte få allt.

Min (och inte bara min) teori att Charlotte, Daniel och Miles spenderat (om inte födda) en avsevärd tid på ön tidigare i livet får stort stöd av att det nu bekräftas till fullo att Charlotte gjort just så. Om den otäcka mannen hon berättar om faktiskt är Daniel får den ännu mer stöd. Intressant dock att Daniel verkar vara äldre än henne när han säger det (iom att hon är ung och tycker att mannen är en skrämmande gubbe). Kanske varnar han henne efter att hon dött i “nutid”. Det är inte bara öborna som får huvudvärk av tidsresor.

Tycker lite synd om Locke när han ligger där i brunnen utan öppning med brutna(?) ben och gråter. Mannen med det fina namnet - Christian - dyker upp och “hjälper” till. Alltid lika kul att se honom då det är svårt att komma underfund med hans roll.

Kanske inte ett gåshudsögonblick men rätt härligt är det när Desmond dyker upp utanför kyrkan(?) där Eloise Hawking väntar. Saker faller på plats. 10 poäng till Eva (se förra blogginläggets kommentarer) som var rätt säker på sin sak när det gäller huruvida Ms Hawking är Daniel Faradays mamma eller inte. Minuspoäng till mig för att jag tvivlade.

Förlåt. Det ska aldrig hända igen.

//Christian

I “recapen” från tidigare avsnitt påminns vi om hur Claires mamma besöker Christian Shepards begravning och låter Jack veta att Claire var hans halvsyster. Detta har jag undrat mycket över och blir lagom glad när det hintas om att vi kommer att få veta något mer om detta.

Avsnittet börjar med en gammal hederlig flashback där vi får se hur Kate kommer på idéen att kalla Aaron för sin egen (två nätter efter att dom blivit upplockade av Pennys båt). Hela avsnittet är fylld av vändningar, roliga one-liners och feta gåshudsögonblick.

Att vi får se Lockes ansikte när han förstår att ljuset i skogen i förlängningen är åstadkommit av honom själv (fast längre tillbaks i tiden) och Sawyers ansikte när han får se Kate och Claire i skogen är sköna ögonblick.

Att få se Kate och (en drogfri) Jack tillsammans igen känns fint. Jag misstänkte hela tiden att det var Ben som låg bakom “kidnappningsförsöket” av Aaron men blev rätt säker på att jag hade fel när vi fick se Clairs mor på motellet. I slutänden visade det sig dock att min första tanke var rätt.

Sun är ett litet osäkert kort i avsnittet. Är hennes enda intention att döda Ben eller finns det något mer? Vet hon mer?

Största frågetecknet måste dock stackars Jin få uppleva när han vaknar upp på stranden och möts av en ung och lagom gravid Danielle Rousseau. Förresten är jag själv galet nyfiken på hur det kommer sig att han flyttats tillbaks i tiden. Uppenbarligen överlevde han båtexplosionen och lyckades hamna i tidsresandet tillsammans med de andra på ön.

Väntan på nästa vecka kommer att bli lång. Brrrr.